Jag hatar att blogga.. men jag älskar idén att blogga.. Varför? för jag hatar att skriva för att jag måste, men jag älskar att skriva när allt känns åt helvete, när livet är så långt i från det jag önskar det var..


På lördag är det dop, och min älskling kommer på fredag. Det ska bli skönt, underbart och bra, tror jag?
Jag är så arg på honom nu för tiden... Det är inte meningen. jag vill att han ska ha det roligt, underbart och ja, allt det han önskar. Men samtidigt gör det ont i mig, och jag blir "avundsjuk", önskar att jag fick vara med, dela det med honom. Jag vet det går inte. Men jag önskar så innerligt att jag fick. Jag blir så rädd. Rädd för att förlora honom. Varför får alla andra vara med honom. och inte jag, jag som älskar honom? Jag börjar nog bli sjuk, sjuk utan honom. Jag mår dåligt av att vara utan honom. Och jag hatar att han får göra saker som vi planerat att göra bara jag kommer tillbaka. Och envis som jag är bestämmer jag mig för att jag inte vill göra det sedan. Jag är sådan, det är inte min mening, sådan är jag bara.

Sådan som jag är, säger mig att sådant som händer som jag blir ledsen av, vänder jag på ett konstigt sätt mot mig, jag ser det som en nackdel, som något är fel på mig. Och jag förstår dem om det är så. För vem kan egentligen älska mig? Trivas i mitt sällskap? Gilla mig som vän? När jag själv hatar mig. Så nu är det sagt, jag kan inte längre dölja det, jag har kämpat länge för att försöka gilla mig själv, och jag döljer det jävligt bra, så klart inte hela tiden, jag bryter samman ibland, gråter när jag står framför en spegel och ser mig själv. För så illa tycker jag det är.
Mitt andra sätt, säger mig att vill jag något så vill jag verkligen göra det, men så klart blir jag ledsen om andra gör det innan jag hinner få vara med. Varför? för då känns det inte så speciellt längre, för jag vill inte att personer gör saker för mig, än om det nu är så att det inte är så. Men säg så här, jag och min kära vän planerar att åka till ikea nästa helg, men så åker hon helgen innan också, då vill inte jag åka helgen därpå, för då känns det som om hon åker dit enbart för min skull, för hon hade ju faktiskt lovat.. Och känslan i mig då, säger att jag inte vill vara där, hon har redan sett allt, och där finns inget särskilt nytt av intresse, hon är bara där för min skull..

Det är inte så lätt att vara med mig, för jag, jag kan vara en stor jävla egoist utan mening. Jag vill inte vara sådan. Och jag vet inte varför jag är sådan. Jag är hemsk. Men tro mig, det är inte så lätt att vara mig heller. Det har aldrig varit det. Och det finns endast en människa som har förstått mig fullt ut. För han var den enda som vågade lyssna på mig, ställa de känsliga frågorna som ingen annan vågade höra svaret på. Synd att denna person inte var en vän. Jag önskar och kämpar varje dag för att vara på ett annat sätt, men det är svårt ska du veta. Allt för svårt.


Om du bara kunde förstå.. Om någon bara hade vågat höra svaren. För hela min själv består av självorsakade blåmärken...

Don´t you worry about me
I´m yours to keep now
Don´t you worry about me