Köpte Ronnie Sandahls debut bok. VI som aldrig sa hora. Jag fullkomligt älskar den mannen, som krönikör och författare.
Den bästa boken jag någonsin läst, starka ord, men så är det. Den var ärlig, den dolde inte sanningen med sköra lögner men framförallt jag läste varje rad som orden i mitt liv. Skillnaden i fråga är att jag är en blandning av Hannes och Wilma. Ja för så tragisk var jag. Jag var på botten i mitt liv, hade stora drömmar om kärleken och framtiden. Sökte frenetiskt efter möjligheter och sanningar som kunde besvara vem jag var o vem som skulle älska mig. Jag sökte kärleken.

Vi som höll deras hår när de kräktes.
Vi som aldrig sa hora.
Vi är också de som aldrig blir deras.

Jag var inte den som höll någons hår, jag var flickan som kräktes medan någon höll mitt hår.
Festerna bytte bara plats, men en sak var alltid säker, de var fest i stort sett varje helg. Urringade tröjor, tajta jeans och en blick som sökte bekräftelse, någon som kunde älska mig för stunden. Känslan av att vara älskad (för stunden) kom på helgerna, på veckorna sökte jag känslan av smärta. Den dämpande smärtan som tog bort det onda inom mig. Det onda utgjorde i detta fall ett missnöje med mig själv och att jag var så misslyckad att ingen ville älska mig. Sanningen var en annan, jag hade en person som älskade mig mer än någon förmodligen gjort sedan. Jag älskade att vara hans, men inte för länge, det tog fram min sårbara sida. En sida som ingen fick se. Trots att alla såg den djupa förändringen som dolde sig djupt inom mig. Alla drömmar var redan drömda. Det var bara stockholm som kunde rädda mig. För i stockholm fanns det ju någon för alla. Där skulle mitt liv bli bra, jag skulle möta kärleken och göra karriär efter gymnasiet. Jag hade ungefär samma grundtanke som Hannes hade i boken när han tog sin resväska och åkte till Stockholm. I början kunde jag gå stockholms gator i timmar, titta på folk och hoppas att möta någon som sa något till mig. Det skedde aldrig. Jag mötte aldrig min kärlek. Jag valde istället ut en person och lossades älska honom i 1½ år av rädslan för att bli ensam. Rädslan för att jag aldrig skulle bli älskad igen. Att jag bara skulle tyna bort i Sthlm....

Läste i en annan blogg om en tjej som totalsågade boken. Jag förstår att ingen från stockholm eller någon annan storstad kan uppleva samma känsla och inse hur bra boken är. För de har aldrig levt det livet, och kan aldrig förstå det heller. Det är två helt skilda världar med olika utgångspunkter.