2008-08-17
20:02:10
20:02:10
Jag faller alldeles för hårt
Pappa åkte hem i går morse, det känns som en hel sommar sedan han åkte. En alldeles för lång tid sedan. Visst var vi lyckliga, när livet var precis så som jag önskar det var. Precis som Thåström säger även jag FANFANFAN. Varför ska livet se ut som det gör?
När sanningen öppnar dörren, då känns kylan stryka sin hand mot min kind, vinden blåser och jag kan höra hur den säger är detta sanningen. Hur ärlig jag än är mot mig själv, och hur mycket jag än uppfyller allt jag önskar, så känns det inte rätt, för de personer som äger mitt liv, min kärlek och all min respekt finns inte med och delar dessa magiska ögonblick med mig. Det gör så satans ont att vara utan min pappa, att inte få höra hur han skrattar, drar sina skämt med bäst före datum som gick ut för 21 år sedan, men som fortfarande håller klassen, dricka kaffe med honom på morgonen. Ta en promenad med honom och Zigge. Ut och åka skoter på vintern, grilla korv och fiska en underbart solig halvkall lördag. Det är livet. Livet som jag är uppväxt med, som jag hatat men som jag älskar så inåthelvete mycket nu.
Jag ångrar inget, men jag saknar så jävla mycket. Och när känslan är på detta sätt, så känns det som om världen omkring mig stannar, som om det inte existerar och det gör bara så jävla ont i mig. Och jag önskar jag kunde springa ut genom dörren ta min cykel hem till pappas trygga väggar och åter bli 14 små jävla år. Tänk om men ändå fick vara en lite flicka igen, inte behöva tänka på alla vuxen måsten... Varför är livet så komplicerat.
Jag är född i en liten by och där är jag pappas flicka.. precis som du Brolle sjunger.. Jag vet vad du säger i dina texter. Alla dina ord är så sanna de kan bli. Du är i en stad där du är hemma ändå inte alls.. Ida hon är i en stad där hon aldrig är hemma. För hon kan aldrig finna den känslan någonstan. Förutom då hon packar väskan och åker hem till den lilla byn där hon plötsligt ser hur jävla vacker den är. Hur otroligt fin himlen speglar sig mot sjön som jag älskar. Det är där jag kommer ifrån och så är det bara.
Pappa. vad jag önskar du kunde komma över och dricka en kopp kaffe med mig.
När sanningen öppnar dörren, då känns kylan stryka sin hand mot min kind, vinden blåser och jag kan höra hur den säger är detta sanningen. Hur ärlig jag än är mot mig själv, och hur mycket jag än uppfyller allt jag önskar, så känns det inte rätt, för de personer som äger mitt liv, min kärlek och all min respekt finns inte med och delar dessa magiska ögonblick med mig. Det gör så satans ont att vara utan min pappa, att inte få höra hur han skrattar, drar sina skämt med bäst före datum som gick ut för 21 år sedan, men som fortfarande håller klassen, dricka kaffe med honom på morgonen. Ta en promenad med honom och Zigge. Ut och åka skoter på vintern, grilla korv och fiska en underbart solig halvkall lördag. Det är livet. Livet som jag är uppväxt med, som jag hatat men som jag älskar så inåthelvete mycket nu.
Jag ångrar inget, men jag saknar så jävla mycket. Och när känslan är på detta sätt, så känns det som om världen omkring mig stannar, som om det inte existerar och det gör bara så jävla ont i mig. Och jag önskar jag kunde springa ut genom dörren ta min cykel hem till pappas trygga väggar och åter bli 14 små jävla år. Tänk om men ändå fick vara en lite flicka igen, inte behöva tänka på alla vuxen måsten... Varför är livet så komplicerat.
Jag är född i en liten by och där är jag pappas flicka.. precis som du Brolle sjunger.. Jag vet vad du säger i dina texter. Alla dina ord är så sanna de kan bli. Du är i en stad där du är hemma ändå inte alls.. Ida hon är i en stad där hon aldrig är hemma. För hon kan aldrig finna den känslan någonstan. Förutom då hon packar väskan och åker hem till den lilla byn där hon plötsligt ser hur jävla vacker den är. Hur otroligt fin himlen speglar sig mot sjön som jag älskar. Det är där jag kommer ifrån och så är det bara.
Pappa. vad jag önskar du kunde komma över och dricka en kopp kaffe med mig.
Allt jag önskar är att
få känna mig hemma igen
få känna mig hemma igen
