Då var denna sommar över. Jag var hemma i tio dagar, pappa och zigge följde med. Idag packade de bilen och åkte. Jag blev kvar. Kvar med en smärta och tårar som inte vill sluta falla. What have I become, my sweetest friend? Jag säger som förut, jag ångrar ingenting men det jag gör tappar sin glans när de jag älskar inte finns med och delar dessa ögonblick. Jag kan inte ha det så här, jag måste komma nära, nära där jag hör hemma. Jag vill känna de jag älskar, jag vill vara en del av deras liv lika mycket som jag önskar de var en del av mitt liv. Det finns inget som är värt denna smärta. Denna längtan, denna ensamhet och denna tomhet som finns när de åker. 90 mil bort, är åt helvete för långt bort. Om fyra månader får jag åter igen sitta vid pappas köksbord, dricka kaffe och äta frukost, det är stunder jag älskar. Då är jag lycklig.

Allt jag kan tänka på nu är varför jag inte satte mig i bilen och åkte med tillbaka. Varför lyssnade jag inte på Thomas, han vet, varför var jag så fucking jävla tvekande. Jag hade gjort allt för att sitta i bilen med pappa och zigge nu. Få somna i mitt gammla rum och längta efter Thomas. För som han sa igår så väntar han här på mig. Vi har hela hösten tillsammans. Jag hade 16 dagar ihop med min älskade familj.

Idag sa pappa orden som jag inte ville höra. Tänk om han har rätt, får jag då någonsin höra henne skratta igen? Får jag då någonsin känna hennes puss mot min kind, hennes tappra försök till att tala så tydligt som hon bara kan. Får jag någonsin höra henne säga mitt namn igen? Tänk om, Tänk om han har fel. Jag vill hem.

I hurt myself today. Varför ska 90 mil skilja mig åt. Varför har jag gjort de val jag gjort, jag undrar, jag tvivlar. Orden  i låten hurt är precis som jag känner just nu; If I could start again A million miles away I would keep myself I would find a way. Jag skulle funnit en bättre lösning, närmare min familj, jag skulle leva livet ute på gräsmattan hos pappa. Vi skulle äta frukost oftare ihop. Allt skulle spegla sig i en annan glans och framför allt jag skulle få känna mig hemma, att jag hittat hem och inte kände denna tomhet.