Idag är det 1 år sedan du lämnade mig. För ett år sedan hatade jag varje minut som gick.
Jag visste inte hur jag skulle klara mig utan dig.
Idag hatar jag varje år som går utan dig.
Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag tänkt tanken att jag ska ringa och berätta något för dig.
Men så kommer jag på mig själv att det inte går och då går hjärtat sönder.
För ett år sedan frågade jag mig hur hjärtat skulle orka slå, men hjärtat
verkar fortsätta slå, men inte på samma sätt, en del av glädje är försvunnen.

Vi som delade så mycket tillsammans, ja allt delade vi skulle jag nog säga.
Du var den starkast lysande människan i min närhet.
Det finns ingen som är som Du.

Du var den närmsta i mitt liv, som jag kunde berätta allt för.
Det var med dig jag ville dela alla stora händelser.
Det var för dig jag ville berätta det först för.

Min farmor gav mig en gång ett löfte att hon skulle leva tills jag gått klart gymnasiet.
När detta löfte infriats och jag ett halvår senare skulle läsa till sjuksköterska.
Då ändrade hon sitt löfte, hon skulle leva tills jag var klar sjuksköterska.
Det var nära att detta löfte infriades, det var ganska precis 1 ½ månad kvar av skolan.
Så när den dagen väl kom, fanns ingen större glädje över att ta examen.
Det var för farmor jag ville berätta att jag hade fixat det.
Och jag vet att min farmor hade varit så stolt.
Hon hade sagt så vackra ord, och det var med henne jag ville dela denna glädje.
Nästa stora händelse var när T och jag förlovade oss.
Jag sa inte ett ord om detta till någon i familjen.
Vet ni varför?
För först ville jag ta mig till farmors grav och berätta det.
Jag vet precis hur hennes leende hade sett ut, och vad hon hade sagt.
Det är minnen av hur jag minns och tror min farmor hade reagerat.
Vackra men ack så overkliga.

Farmor var den pusselbit som formade mig och för att kunna klara ett liv utan henne så
måste jag leva på hoppet, minnen och denna saknad.
För farmor var mitt allt. Den vackraste personen i mitt liv.
Den 3 december 2009 skulle jag examineras i mina sjuksköterskekompetenser.
Den dagen vaknade jag med en enorm smärta i hälen och jag har aldrig
haft ont i min häl. Men min farmor hade ont i sin häl. Så den dagen gick jag till
examinationen med tron att min farmor fanns där hos mig på något sätt och stöttade mig.
Sa till mig att det var det enda rätta att gå dit och genomföra examinationen.
Inners inne hade jag ingen lust, men jag gjorde det och blev godkänd.
Efter denna dag försvann smärtan i hälen och har aldrig känt den igen.
I fredags fick jag urinvägsinfektion.
Och urinvägsinfektion var precis vad som tog min farmor ifrån mig.
Jag vet att det är små händelser som i sig är obetydliga, och som jag formar
till en koppling till min farmor.
Men det måste jag göra för att orka leva utan henne.
För mig måste dessa små obetydelsefulla händelser få förknippas med henne.
Låta mig tro att hon finns här hos mig på något sätt.
För jag vet inte hur jag kunnat klara ett år utan henne,
många tårar har gråtits.
Och saknade har bara blivit värre ju längre tid som gått.

Elvira, min vackra Elvira.
För mig är du alltid min farmor.
Och jag kommer fortsätta berätta små saker för dig.
Trots att det aldrig kommer komma ett brev på posten från dig.
Trots att du aldrig kommer ringa mig igen.
Jag kommer fortsätta se dig och mig som struten och farmor.
För mig är du den viktigaste pusselbiten i mitt liv.
Och denna pusselbit är så otroligt saknad för tillfället.