Ibland känns du så nära, så äkta att mitt hjärta bara vill brista.
De dagarna känns extra tunga. Allt jag åstadkommit känns oviktigt, oväsentligt och misslyckat.
Allt utan betydelse.
Allt som skulle kunna rädda mig då är din röst, din kalla tunna hand och din kärlek.
Allt som någonsin haft betydelse, det var DU.
Så som jag älskat och älskar dig.
Hur jag ska klara ett helt liv utan dig är för mig en gåta.
Den saknad jag känt under 1½år är obeskrivlig.
Det fanns en Ida innan den 29 november och det finns en tid där efter, men med en annan Ida.
Så många gånger jag velat lyfta telefonen och slå ditt nummer, 513 67,
men varje gång får jag till svar att nummret upphört utan hänvisning.
Utan hänvisning.
Är det så livet blir efteråt?
Utan hänvisning?

Ibland gråter jag mig till sömns i längtan efter dig
Ibland möter jag små tanter i mitt jobb som påminner om dig,
som har samma kärlek.
Men det finns aldrig någon som du.
Det kan aldrig bli detsamma
och det svider något fruktansvärt i min själ.
Hjärtat funderar iband på att sluta slå sina slag av saknad.
Men inners inne så känner jag din stolthet och din kärlek.
Ibland hör jag dina kloka visdomsord eka inom mig.
Ibland tittar jag på en film där du berättar att du älskar mig.
Allt detta gör att jag orkar ett tag till.
Tills nästa gång hela jag vill brista.

För mig var du mitt allt,
den enda jag hade behövt ett helt liv.