2009-11-30
 01:00:25

.Älskade Farmor.

 


Att idag behöva väckas av ett samtal och höra orden om att jag inte längre har en farmor är ord som jag ännu inte tagit in. Ord som jag hatar. Att du inte finns med mig längre avskyr jag. En gång sa jag att jag skulle ge dig mitt hjärta om så behövdes. Det var ett löfte som jag hade kunnat infria, men det var inte ett hjärta du behövde, för det hjärta du hade/har hade kunnat slå ett par slag till om det inte var för att resten av kroppen inte orkade. Frågan är bara hur mitt hjärta ska orka slå, hur ska jag orka vakna upp imorgon och veta att timmarna utan dig bara rinner ifrån mig. Att allt jag har kvar av dig är minnen, ack så vackra, men alldeles för overkliga.

Minnen kan inte ge mig kramar eller pussar, de kan aldrig bli sig likt. Jag undrar hur jag ska klara mig, hur jag ska orka. Vem ska ge mig kraften att orka. Vem ska få mig att skratta och vem ska jag baka bullar med. Att inte ha en farmor är fruktansvärt. Avskyvärt är det rätta ordet. Jag älskade dig så fruktansvärt mycket, du var mitt allt, mitt allt i evighet. Och jag önskar att du hade varit en farmor i mitt liv för alltid. Jag vet, detta är mina egoistiska tankar.

Min farmor mår idag bra, hon har inte ont och hon orkar skratta utan att lida. Hon kan pussa på min farfar och hålla hans hand. Men jag vill inte ha det så. Jag vill ha min farmor hos mig. Jag vill höra hennes historier och berättelser om allt och inget. Hon var det vackraste jag visste. Den som såg på mig med en blick som aldrig kunde döma, bara älska. Jag älskade den kvinnan högre än något annat och jag är så jävla glad att just jag fick ha dig som min farmor. Vad jag gjort för att förtjäna det kan jag aldrig förstå, men du ska alltid vara mig närmast, alltid finnas i mitt minne.

Mina barn ska älska dig, trots att de aldrig fick träffa dig, men genom mina berättelser om världens bästa farmor ska du leva. Jag ska leva och andas dig i varje andetag. Allt du gjort för mig ska jag vara dig evigt tacksam. Och jag kan aldrig visa min uppskattning till dig på det sätt du förtjänat. Vem vill förstå att du inte är min längre. Att du inte längre ingår i mitt liv. Att du bara är minnen av en person som en gång fanns. Vem vill förstå, vem kan förstå? Elvira, det vackraste namn jag vet, och det namn mitt barn ska bära. Och när jag blir gammal och är en farmor då är det precis den farmor som jag en gång hade som jag önskar att jag blir tills dess ska du vara min förebild i allt jag gör. För jag kan inte leva utan dig.

Jag älskade när du strök din hand genom mitt hår, eller tittade på mig med den där luriga blicken du hade. När jag visste att något var i görningen. Den trygghet som just försvunnit kan ingen förstå, ingen kan förstå den betydelse du haft för mig. Vad du egentligen betydde för mig. Att du var min klippa att luta sig mot. Att du var mitt allt. En farmor som har all denna betydelse är det få förunnat att känna. Jag älskade alla nätter och dagar hos dig. Och bakom alla egoistiska tankar så älskar jag att du fått bli fri smärtan, plågan och lidandet. Men jag önskar att vi hade kunnat göra om alla dessa år snart igen. Du och jag. Inget skulle göras annorlunda, allt skulle göras om på samma sätt, för det vi hade var perfekt, oförstörbart och helt underbart. Den bästa tiden i mitt liv.

För mig kommer du vara en pusselbit som formade mig till den jag är, den viktigaste pusselbiten, vilket nu även innebär att den personen i mitt liv med störst betydelse just försvunnit och därmed gjort att mitt liv tappat lite av sin glans. En känsla av tomhet och förvirring, för vem ska jag dela alla dessa tankar och känslor med nu. Du, som var den enda som förstod. Älskade lilla farmor, varför skulle du lämna mig, jag vill alltid vara din struten. Varför kan det inte få vara så? I mitt minne ska du leva för evigt och jag kan lova dig att du ska aldrig någonsin blekna, i mitt minne ska ditt leende vara lika vackert och ditt hjärta ska slå sina slag i takt med mitt tills mitt hjärta inte längre orkar. Utan dig så har livet tappat lite av sin betydelse.

Att ha fått dela samma liv med dig är det största, och jag vet att någonstans så finns du alltid hos mig och jag ska lova dig att det löfte jag gett dig ska jag infria och jag ska aldrig någonsin göra dig besviken. En sista önskan vore att få hålla om dig, höra din röst och skratta ihop en sista gång. Varför inte på din balkong en solig sommardag, så där som vi alltid brukade göra, lägga oss på sängen och vila lite innan vi fortsatte med våra upptag. Den betydelse du haft för mig, kan aldrig förklaras eller förstås av andra, de kan tro sig förstå men de kan aldrig göra det. Samtalet som jag fick i morse kan med hjälp av Alf Henrikssons ord beskrivas bästa, världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig detsamma mer. Tack för allt jag fått dela med dig, för att Du var och är min Farmor. Den bästaste av alla och den vackraste människa jag någonsin träffat och älskat.



Saknaden kan aldrig bli
mer outhärdlig.