Tillbaka efter ett härligt träninspass. Det måste vara det enda positiva med att gå arbetslös,
att jag hinner ta hand om mig själv. Aldrig tidigare
har jag kunnat bry mig om min kropp och själv som jag gör nu. Det är nyttigt.
Och jag önskar att andra också fick känna på det.
Jag kommer till en del insikter. Fast jag hade gärna haft ett jobb och samtidigt
kombinerat min feel good time. För det går att kombinera, det är jag säker på.

Annars satt jag igår och tänke för mig själv. Som vanligt ägnade jag några extra tankar åt farmor.
Saknaden efter henne går inte att beskriva och jag tror att den blir värre
för varje dag. För varje timme som världen varit utan henne.
Hon var för mig, den närmsta människan i livet.
Jag avgudade henne.
Som liten ägnade jag många timmar hos henne, och det bästa jag visste
var att sova över hos henne. Vi hittade på allt möjligt ihop.
Vi kunde lösa korsord på varsitt håll, inte säga ett ord, för att i nästa sekund
dra igång något stort projekt. Med tiden blev farmor äldre och orkade inte lika mycket.
Men vad gör det, det fanns ju så mycket att göra hemma hos henne.
Bäst av allt var när farmor berättade om sin ungdom, hur hon träffade farfar och liknande.
Men tyvärr finns inte min älskade farmor kvar.
Men en sak som jag tagit över och kommer vårda tills mitt liv är slut, är denna våg.
För mig betyder den barndom. Jag älskade den och vägde allt möjlligt på den.




Det som gör den så spännande är att den är från 1949 tror jag, farmor och farfar köpte den
eller fick den i bröllopsgåva. Jag älskar slitningarna på den.
Slitningarna visar att den har en historia, och jag kan bara ana allt som vägts på den under dessa år.
Farmor använde den inte så ofta när jag var liten
för på något underligt vis måttade hon bara ingredienser.  
Hur hon nu lyckades det vet jag inte. För när jag provar att måtta och gå på känn
blir det katastro;)





Den gör sig perfekt i köket, där gammalt möter nytt. Och trots sina år
på nacken är det denna som har det största värdet.